Skattepolitisk linje

Regeringens skattepolitik stöder sysselsättningen, produktiviteten och uppkomsten av nya arbetsplatser. De skattepolitiska åtgärderna dimensioneras så att de inte äventyrar den offentliga ekonomins hållbarhet på lång sikt.  I beskattningen eftersträvas så breda skattebaser som möjligt, vilket gör att de olika skattesatserna blir rimliga. Kärnan i skattepolitiken utgörs av beskattning av arbete och utvidgning av skattebasen.  Finansieringen av välfärdssamhället är direkt bunden till sysselsättnings- och produktivitetstillväxten. Det viktigaste i början av regeringsperioden är att säkerställa att beskattningen av arbete inte blir stramare. Detta är nödvändigt för att ekonomin ska återhämta sig och sysselsättningen utvecklas i en positiv riktning. När ekonomin återhämtar sig och sysselsättningsgraden stiger till över 70 % kan beskattningen måttligt sänkas så att den högsta marginalskattegraden är 50 %. I statsbeskattningen övergår man samtidigt till en ny skattenivåmodell.

Skattebasen utvidgas på så sätt att åtgärder som har en negativ inverkan på konsumtionen och miljön beskattas hårdare än för närvarande. I klimat- och energipolitiken kan beskattningen användas som styrmetod.

Motivering

I Finland beskattas humankapitalet, dvs. människors kompetens, mycket hårt, medan annat kapital beskattas i genomsnitt mindre än i andra utvecklade EU-länder. Trots detta lever Finland av kompetensen. Det måste vara lönsamt att arbeta, eftersom detta är det enda sättet att hålla även kompetensen på en hög nivå. Finansieringen av välfärdssamhället är beroende av utvecklingen av sysselsättningen och dess produktivitet. 

I Finland är beskattningen av löneinkomster stram i internationell jämförelse. Marginalskattesatsen är 45 % redan när årsinkomsterna uppgår till 36 000 euro. Omstruktureringen av statens skattetabeller leder till att beskattningen i alla inkomstklasser motsvarar genomsnittet i EU-15 och den högsta marginalskattesatsen är 50 %.